Takida, gamla vänner och knark

Takida var stabila. Väldigt stabila. Två saker jag hänger upp mig på, för det måste jag ju göra. Hehehe.

• Ett riktigt såsigt parti med alla lugnare låtar i ett svep
• Gitarristen snöar in sig på absolut sista låten, missar mängder av "harmonics" när det bara är han själv som spelar enbart "harmonics"... Finns bättre tillfällen att slappna av på...

Klart, han är ju människa han med. Men han lever ändå på att spela sina egna låtar. Enda gången jag kan komma på att jag gjort liknande "misstag", är den gången jag hade köpt svarta strängar till en av mina gitarrer, som var orange/svart. Först och främst var det vääääldigt snyggt. Missen med det hela var att försöka träffa rätt svart sträng under alla solon, på en skum och relativt nersläckt scen... Hade för övrigt strängat om med "normala" strängar till nästa spelning. Och Takidas gitarrist hade inte svarta strängar, eller relativt nersläckt scen. Så tills jag får andra bevis så sågar jag honom längs fotknölarna.

Sprang på Monika, Jonas och Jesper Sörensen/Seiler. Kul att se dem alla igen. Är ju uppväxta som syskon i stort sett. Såg även en massa andra Laholmare på konserten, varav ett gäng drog upp saker i näsan lite titt som tätt. Coolt? Inte alls. Passar inte på en Takida-konsert tycker jag. Vet inte varför.

Sen struntade vi att se Backyard Babies, drog hem till lägenheten, bjöd hem Monika med sällskap och drack lite. Sen vidare ner till Dickens, som jag börjar gilla mer och mer. TROTS allt negativt jag hör om stället från alla möjliga personer... Bör nämnas att Strumpan dansade så hon fick ont i sitt friska knä, så kul hade hon iallafall.

Söndagen var nästan perfekt, pannkaksfrukost hemma hos mamsen, lagom soft, mös med Strumpan hemma hos henne till en fotbollsmatch i Allsvenskan, räkafton uppe i Pappas vagn i Varberg (bygget hade party i fredags och en hel ICA-kasse med räkor stod kvar i kylen).